Att ta upp skolskjutningen i hemmen, inom småbarnsfostran samt i skolor och läroanstalter

Anvisningar för anställda och föräldrar för diskussion med barn, ungdomar och unga vuxna

barnpsykiater, forskningsprofessor Tytti Solantaus, Stakes
professor i ungdomspsykiatri Mauri Marttunen, HNS, Folkhälsoinstitutet
barnspsykiater, utvecklingschef Jukka Mäkelä, Stakes

Diskussionens grundläggande principer är enkla
1) Att lyssna på och respektera alla närvarandes tankar och upplevelser
2) Stöd av personer i samma situation samt stärkande av samhörighet
3) Att försöka hitta lösningar och blicka framåt

Under senare tid har man förstått att det kan vara traumatiskt särskilt för barn och tonåringar att se våld på teve. I början är det viktigaste att dela upplevelserna med någon, att få stöd av personer i samma situation, att klara av den här dagen. Senare framhävs övervägande av framtida lösningar.

De anställdas inbördes stöd
Föräldrarna och hemmet
Samarbete mellan föräldrar, skolanställda och anställda inom småbarnsfostran
Samtal med barn, ungdomar och unga vuxna - allmänna synpunkter
Tonåringar och unga vuxna
Barn i skolåldern (ca 6-7-åringar - 12-13-åringar)
Barn under skolåldern

De anställdas inbördes stöd

Skolskjutningar berör varje anställd inom småbarnsfostran, i skolor och läroanstalter. Det är inte bara de anställdas trygghet som står på spel utan också möjligheten att garantera barnen och eleverna en trygg miljö.

• Under veckorna som följer händelsen är det bra att anordna flera gemensamma sammankomster för att skapa sig en bild av situationen och få inbördes stöd.
• Under sammankomsterna gås de egna erfarenheterna igenom: vad hörde jag idag, igår, vad hände sedan, vad har jag tänkt. Det är bra att berätta om känslor och rädslor - jag är rädd för min egen säkerhet, kan det här hända i vår skola - och märka att andra har samma rädslor och känslor.
  • Känslor som hänger samman med traumat kan vara akuta känslor av rädsla eller ångest, med tillhörande svettning och hjärtklappning, koncentrationssvårigheter, svårigheter att lyssna på andra, otålighet, lättretlighet, gråtanfall, sömnstörningar och nedstämdhet.
• Vid sammankomsterna diskuteras också barnens och ungdomarnas reaktioner och prat. På så sätt får man en helhetsbild av deras situation.
• Man berättar också hur man själv reagerar på barnens och ungdomarnas situationer. På så sätt skapas en möjlighet att lära sig av varandra och att hitta en god och fungerande praxis.
• Det är viktigt att komma ihåg att det inte finns endast ett rätt sätt att diskutera och agera, utan att det bästa resultatet nås genom att alla delar med sig av sina erfarenheter och genom information.
• Om diskussionen stannar upp och alla endast förfasar sig och är rädda, hjälper det ofta att som avslutning tänka på något konkret som har med framtiden att göra. Man kan planera praktiska metoder för att stödja varandra eller till exempel besluta att anordna ett gemensamt socialt evenemang.
• Det viktiga är att diskussionen ger kraft. Om detta inte är fallet, är det bra att bjuda in en utomstående krisarbetare.
• De anställda som inte vill delta i dessa sammankomster ska inte tvingas till det. Man måste emellertid uppmärksamma deras välbefinnande och ge dem stöd på något annat sätt, till exempel i samtal på tu man hand.
• Om den anställda upplever att han eller hon inte klarar av att diskutera saken med ungdomarna, är det bra om någon annan tar över uppgiften. Han eller hon kan då själv berätta för sin grupp att händelsen upprör honom eller henne så mycket att han eller hon inte kan tala om den.
• Sammankomsterna ska ge en känsla av att man inte är ensam, att vi är många och att vi är tillsammans.

Föräldrarna och hemmet

En skjutning i en skola eller en annan läroanstalt berör alla föräldrar: tänk om det skulle hända mitt barn. Föräldrarna behöver inbördes stöd hemma liksom läroanstalternas anställda behöver det på sin arbetsplats. Om en förälder är ensamförsörjare, är det bra att kunna prata om saken med sina vänner. Förälderns välbefinnande är viktigt för personen själv, parförhållandet och barnen. Stressrelaterad retlighet leder lätt till gräl med partnern och barnen. Då är det viktigt att veta vad grälsjukan beror på, så att man inte i onödan anklagar sig själv eller andra.

Barnen behöver sina föräldrar i krissituationer. Ett litet barn behöver en famn, ett barn i skolåldern en arm runt sin axel och en tonåring kanske en kram eller att man sitter runt köksbordet. I alla typer av krissituationer är det bra att reservera tid för barnen och maken eller makan.

Familjens egna, välbekanta rutiner skapar en känsla av trygghet: livet fortsätter. Föräldrarna kan också satsa på veckosluten och fundera ut någonting trevligt som hela familjen kunde göra. Att ha trevligt tillsammans kan vara just den andningspaus som både föräldrarna och barnen behöver för att kunna fundera på problemen och känna förtroende för och förtröstan inför framtiden. I samband med den gemensamma samvaron kan man prata om skjutincidenten, men det lönar sig ändå att se till att skjutningen aldrig är det sista man pratar om under dagen.

Att gå och lägga sig och somna kan vara svårt för barn i alla åldrar, om tankarna kretsar kring skjutningen. Sinnet måste vara rofyllt för att man ska kunna somna. Därför vore det bra att familjen kan vara tillsammans om kvällarna: en gemensam måltid, kvällste, en stund framför teven och en kvällssaga för de minsta. Barnen kan också behöva en förälder bredvid sig innan de somnar.

Det är naturligt att skolskjutningen först fyller tankarna, men så småningom ska den ge vika för andra saker. Om någon familjemedlems tankar och intresse fastnar i händelsen, är det bra att begränsa den tid man följer händelsen på teve och internet. Då är det bra att diskutera saken tillsammans. Barnet eller den unga personen kan kanske själv berätta hur svårt det är att släppa taget om det som skett. En begränsning lyckas bäst på så sätt att man tillsammans beslutar att göra någonting annat. Förbud och ett kanske till och med ångestfyllt stängande av teven kan leda till motreaktioner, särskilt hos ungdomar.

Det lönar sig för föräldrarna att hålla kontakt med skolans anställda och de anställda inom småbarnsfostran.

Samarbete mellan föräldrar, skolanställda och anställda inom småbarnsfostran

Syftet med samarbete mellan de vuxna är att skapa ett stadigt nätverk omkring barnet eller den unga personen. Det skapar en känsla av trygghet för alla parter. Särskilt viktigt är samarbetet när barnets känsloliv eller beteende skapar oro. De vuxna kan tillsammans följa barnets situation, fundera på lösningar och vid behov söka hjälp.

Det är bra för föräldrarna att få veta vad som diskuterats med barnet och den unga personen i dagvården eller skolan, så att de förstår barnets reaktioner där hemma och kan fortsätta diskussionen. Ett kontakthäfte kan användas för detta. Det är också bra att uppmuntra barn och ungdomar att berätta hemma vad som diskuterats i skolan. Klassens föräldrar kan kallas samman och man kan diskutera tillsammans hur man ska göra, vad som redan gjorts och vad man tänker göra både hemma och i skolan.

Om barnet eller den unga personen reagerar hemma eller i dagvården/skolan på ett avvikande sätt, måste de vuxna omedelbart kontakta varandra. Det lönar sig också att inbegripa en dagvårdspsykolog eller företrädare för elevvårdspersonalen. Om barnet eller den unga personen har haft psykiska problem eller missbruksproblem tidigare, är det särskilt viktigt att följa dennas situation på ett övergripande sätt och att snabbt söka experthjälp.

Samtal med barn, ungdomar och unga vuxna - allmänna synpunkter

De nedan presenterade synpunkterna är möjligheter och inte mekaniska anvisningar. Varje situation är unik och den berörda vuxna vet själv bäst hur det lönar sig att göra med de egna barnen eller den egna gruppen.

• Vanligen lönar det sig att inleda diskussionen med att lyssna:
  • Att gå igenom händelserna: Tittade ni på teve? Läste ni tidningar? Vad har ni pratat om hemma/i skolan/med kompisarna?
  • Känslor och sättet att förstå saker och ting: Vad tycker ni om det ni sett och hört? Hur känns det?
    I det här sammanhanget kan särskilt de yngre ivrigt berätta hur spännande det som hände var, vilket gör de vuxna förskräckta. Man borde ändå inte moralisera barnen, utan lugnt diskutera skillnaden mellan lek, teveserier, dataspel och verkligheten.
  • Om barnet eller den unga börjar berätta om egna erfarenheter av dödsfall - en anhörig, en kompis eller ett sällskapsdjur - är det bra att stödja denna, eftersom det visar att man känner medlidande med den som upplevt det.
• Det är viktigt att i den vuxna i något skede lugnt berättar vad som hände. På det sättet hjälper man barnen och ungdomarna att skapa en helhet av splittrade och kraftiga föreställningar, samtidigt som en grund för att tillsammans gå igenom det som hänt skapas. Man ska lugnt redogöra för händelseförloppet och inte förfasa sig eller komma med beskyllningar. Man behöver inte dölja upprördhet eller sorg, utan kan berätta om det öppet.
• En del av de små barnen kanske inte vet just någonting om händelsen. För dem är det särskilt viktigt att en vuxen berättar på ett enkelt sätt om den, utan en laddning av rädsla och ångest.
• Barn och ungdomar har mycket frågor. Det är bra att låta hela gruppen säga vad den anser, innan man ger sitt eget svar: Vad anser du, och vad anser ni andra? Den vuxna måste besvara frågorna så ärligt som möjligt med beaktande av barnets och den ungas utvecklingsnivå. Det går också att säga till alla att jag vet inte eller det vet man ännu inte, men jag berättar när det finns information om saken.
  • Varför gjorde han eller hon det?
    Svaret kan till exempel vara: Det vet ingen, men jag tror att han eller hon var en ganska olycklig mänska. Ingen som mår bra skulle göra så här… Jag är inte alldeles säker på att han eller hon ens förstod vad han eller hon höll på med.
  • Kan samma sak hända här också?
    Svaret kan till exempel vara: Det stämmer att skjutningen kom som en överraskning för oss. Men nu vet vi redan mer om sådana här saker och vi kan se till att det inte händer igen. Det är därför vi vuxna, föräldrar och lärare, träffas ibland och funderar på hur allt ska gå så bra som möjligt. Också alla myndigheter gör mycket för att förebygga den här typen av händelser.
• I diskussionen är det bra att tillsammans fundera över hur man kan ta hand om varandra, hur man kan visa varandra att man bryr sig och hur man kan vara kompisar.
• Det lönar sig att avsluta dagen med att tillsammans göra något vanligt, något där var och en har sin plats. Det kan vara en lek, ett spel eller vad som helst som skapar en igenkännande och positiv känsla. Så här stärks trygghetskänslan: vi har det bra tillsammans, vi tar hand om varandra, vi njuter av varandras sällskap. Detta kan fortsätta en längre tid, så länge som de svåra händelserna finns i barnens och de ungas tankar.
• Senare, kanske vid tidpunkten för begravningen av offren, kan man särskilt vid läroanstalter för tonåringar anordna en tyst lektion. Med hjälp av till exempel musik stannar alla upp en stund under lektionen och sedan får var och en berätta om sin egen känslostämning. Eleverna kanske berättar om egna erfarenheter av begravningar. Det är bra: sorg och förlust är någonting som alla upplevt på ett eller annat sätt.
• Det är bra att följa under en längre tid vad som barnen och ungdomarna diskuterar och tänker i den egna kretsen. Om de svåra händelserna begravs under annat, ska de inte lyftas fram på ett konstgjort sätt. Om det verkar som om något av barnen eller någon av de unga fastnar i det som skett, ska lärarna diskutera detta med föräldrarna och föräldrarna med lärarna och tillsammans överväga om barnet eller den unga behöver stöd.
• Barns och ungdomars krisreaktioner kan vara mycket olika.
  Omedelbara reaktioner och symtom, som visar sig på olika sätt i olika åldrar

Tonåringar och unga vuxna

Trots att tonåringar och unga vuxna vet mycket om aktuella händelser, är det viktigt att ta upp händelserna på ett lugnt sätt med dem både hemma och vid läroanstalterna. Den bild som medierna ger är ofta mycket känsloladdad, splittrad och kan framhäva vissa detaljer. Särskilt viktigt är det att lyfta fram att ingen tonåring eller ung vuxen som mår bra skulle döda andra människor och att det finns andra sätt att lösa illabefinnande och problem på.

• Det är bra att tillsammans med ungdomar gå igenom på ett realistiskt sätt det som hände.
  • Man skapar en helhetsbild av det som hände.
• Det är bra att stanna upp och lyssna på vad ungdomarna själva anser om det skedda och hur de upplevt händelserna.
  • Syftet är att dela svåra känslor med varandra och tala om dem.
• Det är viktigt att lyfta fram att händelsen var en extrem och avvikande reaktion.
  • Syftet är att lindra orealistiska rädslor.
• I diskussionen klargörs tydligt att det som hänt är en förtvivlad gärning som begåtts av en person med stora problem.
  • Gärningspersonen är en person som behövt hjälp.
  • Syftet är att förebygga eventuella hjältefantasier och idealiserande identifiering.
• Det är viktigt att lyfta fram att det går att få hjälp om man har svårigheter och mår dåligt, bara man vågar be om det. Det är bra att skapa diskussion om olika stödformer - den egna familjen, kompisarna, skol- och studerandehälsovården, andra professionella hjälpare och var man hittar dem.
  • Det finns också andra lösningar.
• I diskussionen framhävs stödjande av varandra och vikten av att vara tillsammans.
  • Syftet är att stödja sammanhållning och trygghetskänsla.
• Vid dagens slut är det bra att skapa en situation där alla är tillsammans. Det kan vara någonting positivt och välbekant, som stöder samhörigheten. Det är bra att göra så här också hemma.
  • Syftet är att stärka trygghetskänslan innan alla går sina egna vägar.
• Det är skäl att uppmuntra ungdomarna att prata om det skedda också med kompisarna, pojk- eller flickvännen, maken eller makan eller föräldrarna.
  • Syftet är att se till att den unga får stöd av sitt eget nätverk.
• Det är viktigt att uppmuntra ungdomarna att fortsätta med dagliga sysslor och hobbyer.
  • Man har möjlighet och också rätt att glädja sig och att fortsätta sitt liv oberoende av sådant som är smärtsamt.
• Om någon ung person har svårigheter som är tydligt avvikande, ska man diskutera med honom eller henne på tu man hand och styra honom eller henne till vård.
  • Säkerställa hjälp.

Barn i skolåldern (ca 6-7-åringar - 12-13-åringar)

Principerna för att behandla frågorna är desamma som ovan. Barn i skolåldern är nyfikna och ivriga att lära känna världen. Deras förmåga att förstå saker kan ändå vara begränsad ännu. Särskilt pojkar i den här åldern älskar spänning och pistollekar och beundrar tonåringar. Sålunda kan skolskjutningen betraktas som spännande och fantasieggande av vissa barn i skolåldern. I det fallet är det bra om en vuxen låter barnet få veta att han eller hon förstås. Samtidigt måste den vuxna hjälpa barnet att få en helhetsbild av det som hänt: gärningen var sorglig och gärningspersonen var i behov av hjälp.

Man ska inte undervärdera det närhets- och stödbehov som ett barn i skolåldern har. Under all aktivitet finns det ännu ett litet barn, som behöver en vuxen både hemma och i skolan. Krisreaktionerna hos ett barn i skolåldern kan vara oro, koncentrationssvårigheter, grälsjukhet samt rädslor, sömnsvårigheter, frånvarande attityd, depression, svårt att gå till skolan.
Omedelbara reaktioner och symtom, som visar sig på olika sätt i olika åldrar

Barn under skolåldern

Det ovannämnda stämmer i stort sett också för barn under skolåldern. I fråga om små barn är det viktigt att komma ihåg att deras tankar ännu är ganska konkreta och att språket därför måste vara lättförståeligt. Trygghet är för dem en famn och inte daghemmets säkerhetsplan.

Det är skäl att också fråga av de små barnen vad de sett, hört och upplevt och hur det kändes och vad de tänkte. Man ska också ge dem en förståelig förklaring av vad som hänt. Utöver muntlig kontakt behöver ett litet barn också fysisk närhet, en famn och i knepiga situationer möjlighet att sova bredvid en förälder. Det är bra om föräldrarna kan tillbringa lugna hemmakvällar med barnen och göra trevliga saker tillsammans med dem. Alla barn behöver både en fysisk och psykisk famn.

Små barn uttrycker sig kraftigt också i lekarna. Hemma och i dagvården är det bra att följa innehållet och händelseförloppet i barnens lekar. Genom dem får man bra tips om diskussionsämnen. Man ska inte moralisera barnens lekar, oberoende av vilket innehåll de har. Om barnets lek ofta avslutas med förstörelse, kan det vara ett tecken på för svåra upplevelser och på att barnet behöver stöd.

Hos små barn kan krisreaktionen vara gråtmildhet, klängande vid en vuxen, håller sig för sig själv, irritation, sömnsvårigheter, konflikter med andra barn, apati och tillbakadragenhet, svårigheter i leken. Alltid när barnet har dessa symtom ska föräldrarna och de anställda inom småbarnsfostran samarbeta och följa barnets situation och vid behov överväga mer stöd.
Omedelbara reaktioner och symtom, som visar sig på olika sätt i olika åldrar

Besläktade länkar

Förändringar i barns och ungdomars känsloliv och beteende samt deras hjälpbehov efter en skolskjutning

Diskutera skolskjutningen - information för anställda och föräldrar