Barnen i 2000-talets politik
Barn- och ungdomspolitiska utvecklingsprogrammet är ovanligt
omfattande. Alla ministerier, ett stort antal experter och
icke-statliga organisationer har deltagit i utarbetandet av
det.
Det utgör grunden för regeringens politikprogram för barns,
ungas och familjers välfärd. Också i politikprogrammet för
hälsofrämjande framhävs barn och ungdomar. Social- och
hälsovårdsministeriets program för utveckling av barnskyddet
avslutades nyligen. I det nationella utvecklingsprogrammet för
social- och hälsovården (Kaste), som ännu utarbetas, övervägs en
stor omstrukturering av tjänsterna för barn.
Det omfattande programarbetet föregicks av ett livligt
projektbaserat forsknings- och utvecklingsarbete under över ett
årtionde. Övergången från projekt till program signalerar om
strävanden att skapa helheter på ett nytt sätt och under nya
förhållanden. Detta har bland annat föranletts av de alarmerande
uppgifterna om att antalet barn som behöver särskilt skydd,
specialvård och specialundervisning ökat avsevärt.
Antalet "specialbarn" ökar
Frågan om "specialbarn" är omfattande och mångfasetterad. Det
ökande antalet barn som behöver särskild vård, specialundervisning
och särskilt skydd kan bero på många och till och med olikriktade
utvecklingsförlopp. Detta är sannolikt en reaktion på samhällets
polarisationsutveckling, och kanske också på en större känslighet
för barns behov och rättigheter. Att ta upp frågor som bekymrar är
också mer vanligt när barndomens rum minskar. I stora grupper med
varierande sammansättning har man inte möjlighet att fördjupa sig i
specialbehov och "de annorlunda" eller de som behöver mest åtskiljs
från de andra.
Belastningen på de sista utvägarna inom barnskyddet påverkas av
många faktorer, som t.ex. att behöriga socialarbetare tar till
flykten från barnskyddet samt att konkret vardagshjälp som
hemservice minskar.
Det svaga samarbetet mellan barnskydd och vuxeninriktat
mentalvårds- och alkohol- och drogarbete är ett fortgående problem.
Ålderskänsligheten i det psykosociala arbetet kräver mer specifik
uppmärksamhet. Utvecklingen från fosterstadiet till fullvuxen
inbegriper skeden som skiljer sig från varandra på ett dramatiskt
sätt.
En hurdan helhetssyn behövs vid framtidsbyggande?
Samhällets strukturella förändringar kan jämföras med dem som
skedde vid industrialiseringen, när man skapade en barndomspolitik
som passade den. Det industrialiserade samhällets förmåner och
tjänster samt tänke- och tillvägagångssätt behöver
moderniseras.
"Att ha, att älska, att vara" är Erik Allardts (1975) välkända
sammanfattning av välfärdens dimensioner, som hänger samman med
såväl mänskliga behov som samhällsstrukturer. Det centrala är att
välfärden kräver tillfredsställelse i alla tre dimensioner. En
högre levnadsstandard (att ha) räcker inte till i sig, och en allt
mer markant ojämlikhet är ett svårt problem med många ansikten.
Gemenskapsrelationer (att älska) i såväl familjen som i andra
gemenskaper behöver tid och rum. Känslan att man är betydelsefull
(att vara) bygger på möjligheten att bli hörd som en respekterad
människa och att förverkliga sina potentialer, tillsammans med
andra, så att man inte alieneras eller slås ut.
De tre grundläggande dimensionernas inbördes kopplingar, samt en
bättre jämvikt inom dem än för närvarande, skulle kräva reflexioner
kring barns och ungdomars alla uppväxtmiljöer. Familjen, dagvården
och skolan är de viktigaste dagliga miljöerna, som påverkas av de
materiella förhållandena, gemenskapsrelationerna och känslan att
vara betydelsefull.
Man måste skapa vardagsgemenskaper som ökar det kreativa och
sociala kapitalet, så att inget barn förblir främmande för andra
och på så sätt också för sig själv.
Stora strukturella förändringar medför också att man måste
begrunda en hurdan allmänbildning som gagnar människan i de nya
förhållandena. Med tiden kommer det stora antalet program säkert
att utkristalliseras i olika helheter, som ger möjlighet till
långsiktig politik - utan att dölja spänningar och
motsättningar.
Marjatta Bardy
forskningsprofessor |